10 cm till mål, jag kommer att vinna.
ÅHH jag sitter där med min chokladkaka i handen och bryter av en rad , närmar den munnen och ska precis trycka in den så känner jag hur salivet utsöndras mer än vanligt, jag känner redan smaken i munnen innan jag ena har lagt den på tungan. precis där -så var begäret så starkt att det just skulle överträffa själva smaken som jag snart skulle få uppleva. Bammm! där kom det nom nom va gott det var ! ;D.
JAg springer -jag springer, jag känner benen kommer snart att svika mig, men de är bara hundra meter kvar till mål, jag ska fanimig fixa det!, shit svetten bara rinner, aaaj salt i ögonen,, ser suddigt försöker att hålla balansen , yes jag ser klart igen, bara 50 meter kvar. Men inte mjölksyra nu, shit han kommer bara närme , kämpa nu kämpa!!!. 10 meter kvar. han sackar efter, 6 meter, 5-4-3-2- meter kvar, 10 cm till mål, jag kommer att vinna, där precis där så känner man en sån lättnad, jag vann och bamm! där var du i mål!. Känslan när du fick övertaget och var helt säker på att du skulle vinna, det kändes så mkt bättre än själva målgången.
MIna egna reflektioner över gårdagens citat .
tack och hej från eran Pk-hest! :)
Vem ser när mitt hjärta blöder.
JAg fäller en tår , min vän ser det och frågar hur allt står till -jag berättar min historia och efter det så känns som att en stor tung sten har lyfts bort från mitt bröst, jag kan andas igen!.
Det är säkert många som känner igen sig i det, när vi sitter där med en god vän och när allt bara ramlar ut ur en, det blir som ett flöde av ord som aldrig tar slut, likt ett vattenfall. Efter allt detta så kan vi dra in ny luft och börja andas igen, våra bördor har lyfts från våra axlar. Ett leende kommer fram , Nu kan jag börja leva igen.
Men vem ser när man har en inre smärta som man inte kan få ut?, vem vet att jag mår dåligt och att mitt hjärta blöder?. Obemärkt går alla förbi, inte förns frågan kommer. " Hur mår du?" som vi säger "jätte bra" med ett leende på läpparna. Vi gör det bara för att försvara oss, för när vi väl börjar prata om det så öppnas såret och den smärtan vill man inte bara uppleva.. Eller så ska inte folk veta att jag mår dåligt för då är jag en svag männsika , vad har dem med de att göra?.
Många människor kan gå med detta försvar under hela sina liv utan att man märker det, men förr eller senare så faller denna " skyddsmur" och man kraschar. Så innan allt är försent så när någon frågar, ta chansen att säga hur du mår för du kommer senare att må bättre, lite bättre för varje gång du öppnar din mun, var ärlig mot dig själv och din omgivning. För du ser när ditt hjärta blöder, så ta hand om dig själv först innan du tar hand om andra!.
Backa ett par steg för att se helheten som en gång var osynlig.
För att se det som inte är synligt måste man se bortom det synliga då ser du det osynliga.
Ibland så ser vi inte det som är precis framför oss, vi kollar hellre på allt annat. Som ett exempel så kan vi ta .. faktist så har jag inte något exempel hehe det var allt oväntat till och med från min sida. Men ibland kan vi bli allt för fokuserade på de små tingen att vi inte ser helheten.
Som tex när man målar en tavla, man är så nära sitt verk man är verkligen så nära med ansiktet mot duken att man blir hög av färgen ( inte sant ) , man står där och jobbar stenhårt med alla detaljer så man glömmer bort hur allt kommer och se ut när man backar 2 steg bort. Då kommer vi att se en stor helhet. Allt som vi inte har målat kommer nu fram, waow har jag bara gjort så lite, men vänta har jag inte målat därborta än? . där har vi ett problem uppståt.. Men om vi backar ytterligare några steg och tänker , så kommer vi att se det hela på ett helt annorlunda sätt. Ibland så behöver man gå bort för ett tag för att sedan komma in i matchen igen och se det med ett par nya glasögon. Vi väljer vilka glasögon vi vill se med , fokusera inte för mkt på en och samma sak för då kommer du att förlora helheten, helheten blir osynlig.
Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
- Pär Lagerkvist
Skapade minnen.
Men det är inte bara det som kommer upp framför mig när jag vandrar in i huvudet på mig själv och ser dessa små "filmer" som spelas upp, så kallade minnen. Vissa saker kommer man inte ihåg längre andra minnen har blivit starkare genom åren och man sitter och små garvar lite , hehe såg jag ut så, eller shit där gjorde jag inte ett så smart val, men då var de det , lr? .
Men det mesta som kommer upp när jag tänker tillbaka är, vilka människor man har träffat och känt, det blir många ansikten det O.O. men Vilka är kvar i mitt liv just nu och varför hann inte dem andra med i mitt liv, varför försvann de?. Ja det är något som jag ofta funderar över. Tråkigt nog så slutar det alltid med att man släpper en tår, shit va kul vi hade då, jag vill uppleva det igen!. Men det har vi redan gjort och varför ska vi göra det igen , för det kommer aldrig att bli lika speciellt som första gången och dessutom så kan det aldrig bli som det var en gång i tiden.
Människor förändras och det gör platser också. Så varför ska vi försöka leva i det förgånga , det är bättre att vi försöker blicka framåt, till framtiden för det är där vi ska spendera våran tid.
Men minnen är så bra att ha, för då kan man se tillbaka och förstå hur specilla dessa människor är som har varit runt en under precis den tiden och vilken tur att vi valde varandra till att skapa just såna minnen.
Hej så länge!
En kärleksvisa
För mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrade strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
-fröding
Ett steg i taget.. Ett steg i taget
Ett steg i taget måste vi ta när vi är små, ett steg i taget, för hur ska vi annars ta oss framåt?. Men dessa steg tar vi inte utan stöd, vi har antingen våra händer som stödjer oss av antingen ett bord lr en vägg , en förälder?. Om vi faller så ramlar vi mesta delen på röven för att sedan ta oss upp igen, lr så tar våra föäldrar emot när vi faller och håller oss uppe tills vi får ett nytt fotfäste där vi åter tar upp balansen igen och går ett steg till. När vi väl börjar få grepp om vad vi gör så släpper dem för en stund och låter oss få vandra den längsta promenaden vi någonsin har gjort under våra liv.
Det kommer inte ta så lång tid innan vi kommer till ett nytt problem där vi behöver våra föräldrars hjälp, där visar dem åter hur vi ska göra och stödjer oss under vägen. Dem håller oss uppe när vi har det svårt och det är något de kommer att göra hela livet ut för jo, dem är våra föräldrar och kommer aldrig att vara något annat för oss,
Dem kommer att hålla oss uppe när vi har det svårt genom hela våra liv och dem kommer aldrig att släppa taget, oavsett om dem lever lr inte gör det.
När dem väl inte kan hålla oss uppe längre då är det vi som får hålla de uppe för nu är det våran tur att göra något som de har gjort under hela våra liv.
För i slutändan så är vi allt en familj.
