parkour, my way through life

Ett steg i taget ett steg i taget, vinglar, vinglar mig åt alla håll och kanter, benen är svaga ,faller. Ha jag fick tag i dig allt.

Ett steg i taget måste vi ta när vi är små, ett steg i taget, för hur ska vi annars ta oss framåt?. Men dessa steg tar vi inte utan stöd, vi har antingen våra händer som stödjer oss av antingen ett bord lr en vägg , en förälder?. Om vi faller så ramlar vi mesta delen på röven för att sedan ta oss upp igen, lr så tar våra föäldrar emot när vi faller och håller oss uppe tills vi får ett nytt fotfäste där vi åter tar upp balansen igen och går ett steg till. När vi väl börjar få grepp om vad vi gör så släpper dem  för en stund och låter oss få vandra den längsta promenaden vi någonsin har gjort under våra liv.
Det kommer inte ta så lång tid innan vi kommer till ett nytt problem där vi behöver våra föräldrars hjälp, där visar dem åter hur vi ska göra och stödjer oss under vägen. Dem håller oss uppe när vi har det svårt och det är något de kommer att göra hela livet ut för jo, dem är våra föräldrar och kommer aldrig att vara något annat för oss,

Dem kommer att hålla oss uppe när vi har det svårt genom hela våra liv och dem kommer aldrig att släppa taget, oavsett om dem lever lr inte gör det.
När dem väl inte kan hålla oss uppe längre då är det vi som får hålla de uppe för nu är det våran tur att göra något som de har gjort under hela våra liv.
För i slutändan så är vi allt en familj.