parkour, my way through life

Du är mitt bröd,
mitt ända leverbröd.
Men du är som glas,
du går sönder med den lättaste beröring
och skär mig när jag försöker laga dig.
Du ger mig inget ord,
du ger mig ingen framtid.
Vet du? Vet du?
Vet du hur jag mår när jag ser dig? Jag vill gärna fälla en meningslös tår.
Kan du se mig?
För du är den enda jag ser!