parkour, my way through life

 

 

Arikeln:

 

Jag läste nyss en gripande Artikel på DN om en kvinna med en dödlig sjukdom som har blivit en vanlig sådan genom åren, Cancer. Vi föds och vi dör det är helt naturligt, men det vi glömmer att vi inte tar vara på det som är idag, vi puttar saker å ting framåt. Den där resan kan vi ta nästa år , men tänk om det inte finns något "nästa år"  .

 

Ibland så tror vi att vi är helt odödliga men faktist så är vi väldigt sköra till kroppen det är ett under att vi har kommit så långt i utvecklingen och att vi inte har dött ut. Djuren fick alla dem coola grejerna som snabbhet, nattseende, styrka, gällar osv, men vi klarade oss endå med vårat huvud, så länge vi kan tänka klart så kan vi fortsätta å kämpa å kämpa , fast kroppen lider av den hemska smärta å utmatthet så kan vi alltid ge mer.

 

Kämpa in i det sista, jag tror att när man ligger där på dödsbädden så ger man allt för att vara kvar men tillslut så kommer du till en viss punkt där du finner att nu är det dags , då somnar man in . Men du gav allt så vem var det som vann , du lr döden?. Med rätt inställning så klarar vi allt tom övervinna våra hjärnspöken . För denna kvinna kommer inte ge upp som många innan henne.

Människan är bara rädd för det okända och det hon inte förstår; När vi befinner oss så nära kanten mellan liv och död, då har man funnit en slags acceptans med det som kommer å hända att man bara låter det komma, men ja gav allt! och jag ångrar inget. 

 

slutcitat ;  Lev livet, ta vara på livet. Vad har du bråttom för? Oroa dig inte för fel saker. Facebooka inte bort ditt liv.-Elisabeth